Diddes Väg till Atlas

Så är det då andra gången på mindre än ett år som jag går in på en sista vecka i Dublin.
Förra gången var det en aning mer sentimentalt om jag får lov att säga det. Men så är det.
Jag hade inte riktigt förstått att jag faktiskt kommer sakna det, förrän Malin nämnde något under gårdagen.

Jag minns faktiskt inte vad det var hon sa, vilket är fruktansvärt synd då det är ganska så centralt i detta stycket.
Jag har visserligen funnit en lösning på detta smärre problem. Jag skriver ihop några enkla meningar om själva dilemmat i sig på ett visst antal ord, och när vi väl har kommit fram till slutet, så har ni både glömt vad jag syftade på från början och att jag faktiskt redan knaprat ihop några simpla onödigt meningar.

Smidigt som en tjuvskjytt inne i Kolmården.

För att gå tillbaka on-topic så hörde jag om en Stockholmare som hade yttrat något så dumt som 'Jag skulle aldrig klara av att bo sju stycken i en lägenhet!'.
Tur att hon känner så säger jag, för varmvattnet hade nog inte räckt till en åttonde person i vilket fall.

Kanske knaprar ihop något mer seriöst eller mer givande senare under dagen ( läs veckan ). Meningen var att det skulle bli lite mer givande, men jag har ingen direkt ork just nu, då jag faktiskt bara skriver för att jag inte har något bättre för mig.

Hah.
Bättre för mig?
Vem försöker jag lura?
Alla vet att man bara bloggar när man inte har något bättre för sig.

Hur troligt låter det här scenariot:

-Didde! Kom ut på balkongen! Ölen blir varm!
-Ja! Jag kommer 'infoga person som imponerar på dig. T.ex. Bert Karlsson', men jag måste bara blogga färdigt!

Inte så troligt.

//Didde