Diddes Väg till Atlas

Som alla genin. Så får jag mina tankar i helt normala situationer. Skillnaden är att jag tar tillvara på dem och mjökar dem på tankar. Om det beror på att jag har lite att göra, för mycket tid att tänka, eller helt enkelt tänker för fort. Det vet jag inte.
Men nog tänker jag på en hel del saker måste jag säga.

Självklart så har ännu en tanke slagit mig.
Jag hasade mig upp ur sängen. Knarrade ner för trappstegen. Själsligt kröp fram till kylskåpet. När jag väl öppnade upp den vita fantastiska dörren som skiljer mig och kylan som det slog mig. Om ett par veckor kommer jag inte ha mat i kylskåpet. Jag kommer inte att ha en dusch med nästan oändligt med varmvatten. Inte ens trycket i duschen som man kan skada ögonen med kommer jag ha.

Det finns mycket som kommer att saknas. Även om ett välfyllt kylskåp är en dröm. Så måste jag säga att det jag nog kommer sakna mest - är nog pålägg. Skinka, pastrami, gurka, ost, paprika, prikig korv och massor mer!
Jag är medveten om att det mesta av detta såklart är möjligt att köpa även i Dublin.
Men när man har levt i snart 21 år som Didde. Har man lärt sig att det inte kommer att hända.

Man måste nog på allvar börja njuta av allt här hemma nu. Ska fundera på vad mer jag kommer sakna, förutom det uppenbara - lagad mat av min mor varenda dag.

//Didde