Diddes Väg till Atlas

Har ni någon gång bara gått och tänkt "Wow. Det här borde andra se - eller inte.". Det var i vilket fall så jag tänkte. Jag är övertygad om att en annan person säkert skulle vilja hålla det hemligt. Men eftersom jag är en sådan snäll person och tänker på alla i hela världen förutom:

• Dem jag inte träffat
• Dem jag ogillar

• Dem som jag gillar men som inte gillar mig men vågar inte säga något och planerat att göra något taskigt mot mig när jag minst anar det t.ex. när det är mitt bröllop och bara planerar att komma dit för att förstöra t.ex. genom att plantera en bomb i tårtan som råkar vara en exakt kopia av dödstjärnan från Star Wars.
• Alla andra som jag har glömt men inte orkar att tänka efter på för att det inte spelar någon roll då dem inte är värda någon energi då jag trots allt i slutändan inte alls tänker på för jag skrev det högst upp.

Sååååååååå följer här en berättelse från min kväll hemma hos Jimmy "Något namn som fyller ut Bloggen" Karlsson.

Allt började som så många andra historier började - med en simpel öl. Efter att denna början multiplicerade sig med ett antal öl. Så började skenet bedra. Draget började O-bedra. Och bedraget började skena. Ungefär i det skedet var jag positionerad i en fotölj.
Som ni alla vet. Så måste man när man sitter i fotölj agera på ett sätt som helt enkelt är värdigt. Värdigt i detta fallet ett ben över det andra benet samt min mobil positionerad i min vänstra hand.
-Mobil!?
Tänker ni.
-Ja min mobil.
Vet inte om ni har tänkt på det. Men när jag inte gör något, så gör jag alltid något. T.ex. kastar med min mobil.

Efter att en öl har multiplicerats med en annan öl och en annan öl och en annan öl och en annan öl.
Då börjar motoriken svikta. Här sitter jag och kastar helt omedvetandets. Jag skulle precis sicka iväg ett SMS till en Bollnäsare. När helt enkelt hjärnan och handen inte riktigt hänger med i matchen. Istället för att sikta in sig på min hand - bestämmer den sig för att ölglaset är en passande plats för mobilen att landa i - så sant som det är sagt. Fem sekunder senare ( Jag tänker mig gärna tillbaka på situationen som att jag kastade fruktansvärt högt och gärna i slow-motion ) ligger min mobil i ölglaset.

Som en föredetta SAS-soldat är jag fruktansvärt van med krissituationer. Så jag agerar som en sansad man och börjar som man ska göra i dessa fall - skratta och titta på glaset i ren panik.
HELVETE.
Efter att ha uppfattat lyset från mobilen förstår jag att den fortfarande är vid sitt sinnes bruk, om nu en mobil kan vara det.
Det är i detta skede jag dyker ner med handen. Jag fiskar efter mobilen. Efter ett tag greppar handen om något hårt, mobilen är funnen. Jag försöker stänga av mobilen och upptäcker att displayen är död.
-HELVETE, hör jag en panikslagen åskådare ropa.
-Ingen fara, tänker jag medans mina fingrar koordinatoriskt letar efter OFF knappen som lyser med sin frånvaro.

Som en sansad person. Gör jag då det ända rätta. Batteriet frigörs från sin så väl skapta sits, och tillåts tillslut att få smak av frihetens ömma läppar.

Nu - återstår endast väntan.
Väntan, som har kallats ödets värsta fiende.


//Mattias "Koordinator" Didriksson.