Diddes Väg till Atlas

Då sitter man här igen.
Samma blå soffgrupp.
Samma gamla blogg.

Men något är annorlunda....det ljuder annorlunda musik ur de minimala laptophögtalarna. De talar om kvinnor. De talar om bomber. Det är inget mindre än Tom Jones som skener ur dess knottriga yta.
-Varför det?
Kanske ni frågar er.
-Vem vet.
Svarar jag då.
För ibland får man infall.
Gamla goda hits.
Gamla låtar du hörde förr.
Låtar alla vet vad det är, men inte riktigt vågar känna sig tillrätta vid.

Jag tror det är dem här låtarna som kommer fälla oss. Det är dem låtarna som kommer att förvandla oss till de föräldrar vi så hårt försöker motverka. Man sitter i bilen. Radion är på. Plötsligt kommer en låt - den är annorlunda, men ändå så udda.
-Vad är det här för skit?
Frågar man sig.
Ingen kan riktigt ge svar, men man kan ändå känna på spänningen i luften.
-Det är Ricky Martins, svarar du. Glatt.

Vart gick allt så fel? Hur kunde detta hända?

Enligt min teori. Så är detta du - när du sitter och längtar tillbaka, till de gyllene åren. Åren som skulle komma att kallas - Din ungdom.

Jag försöker inte säga att du ska vårda din ungdom.
Hur vårdar man sin ungdom?
Det är slackerheten, inte-bry-sig attityden du kommer sakna.
Så mitt råd är - skit i att vårda din ungdom.
Men om det är något ni ska ändra på - så är det kanske att inte vara så hård på din fader - när han höjer radion 3 steg till på stereon, när den där fruktansvärda Whitney Huston låter kommer på radio.

//Mattias