Diddes Väg till Atlas

Måste börja med att be om ursäkt - bilden jag utlovade - kom ju såklart aldrig upp. Förlåt, jag är en dålig människa. Kan skylla på att vi var för inne i att spela UEFA för att ta kort. Det gick inget vidare igår då jag fick stryk både en, två och tre gånger för mycket. Av både Thanger och Glenn. Inte bra.

För att kanske vara lite på topic för en gångsskull, så kan jag ju meddela att jag faktiskt har tränat varje dag utan en, men det var helg och jag  var lite full.
-Godkännt.
Har ännu inte märkt någon skillnad, men vad tusan så jobbigt är det inte att köra 10 minuter varje kväll. Vem vet, jag kanske t.o.m. fortsätter efter projektet. Men det får tiden utvisa. Jag siktar på att få med Atlas på en pose-bild med mig sista dagen, så om du läser detta Atlas kan du väll skicka iväg ett mail?

Nog om projektet - nu till en av mina djupa tankar:
Jag gick och funderade häromdagen på hur det känns när man tänker, och det känns trots allt som man verkligen styr med huvudet. Är inte det lite konstigt? När jag tänker efter, så verkligen känner jag i huvudet hur det faktiskt är i huvudet jag tänker.
-Är dette inprogrammerat att det ska kännas så? Eller har man alltid gjort det? Det skulle jag vilja veta.
Tänk om exempelvis jag bestämmer mig för att ta reda på detta - och isolerar mina framtida barn i skogen för att programmera in, att hjärnan sitter i knät. Tror ni då att de kommer att känna i knät såfort dem tänker efter?

Gud vad jag skulle behöva en magisk box, som svarade på alla mina onödiga frågor.

//Mattias